finnestorpsvanner

Hej Finnestorpare! Vi har årsmöte i Trevattnagården 27 mars kl 19.00. På agendan är det sedvanliga årsmötesförhandlingar. Bengt Nordqvist kommer att informera om årets grävning vid vårt storslagna Finnestorp. Det blir den sista grävningen i ett 12 års magnifikt, spännande och fascinerande projekt i denna storslagna våtmark.
Föreningen bjuder på förtäring.

Hjärtligt välkomna!
/Styrelsen

Historieforum Västra Götaland

och

Finnestorps Vänner

inbjuder ånyo gemensamt till

FOLKVANDRINGSSYMPOSIUM

Då tidigare arrangemang måste inställas p.g.a. väderleksomständigheter så har vi måst söka annan lokal och därmed har även förutsättningarna för festen ändrats.

Nytt datum: Lördagen 12 juni

Ny lokal: Folkhögskolan i Vara

Program:

09.00-09.45 Sekretariatet är öppet för registrering

09.45-10.00      Välkomnande

10.00-10.45 Fil.dr./Ph.D. Bengt Nordqvist, Mölndal

Finnestorp – En folkvandringstida vapenofferplats. Fyndbild, funktion och vidare samband.

10.45-11.30 Fil. Dr./Ph.D. Tim Schröder, f. d.  Olsson, Göteborg

Mänskliga kvarlevor i krigsbytesofferkontexter - stupade, offrade eller undangömda?

11.30- 12.00     Kaffe

12.00-12.45 Fil.dr./Ph.D..Ingemar Nordgren, Källby

Goterna -ett folk eller ett samlingsbegrepp. Möjliga gotiska influenser.

12.45-13.30 Cand.Aud.Merc, Troels Brandt, Farum

Herulerna- Europeisk historia och arkeologi samt nordiska hypoteser baserat på Åke Hyenstrands frågor.

13.30-14.30      Lunch

14.30-15.15 Fil.mag/M.A. Stefan Ingesson, Motala

Östergötlands kontakter med kontinenten under äldre och yngre järnålder.

15.15- 16.00     Fil.kand./BA. Kaj Lyckebo, Norrköping

Guldbrakteaterna. Deras symbolik, funktion och historia

samt något om den folkvandringstida stridsryttaren och hans utrustning.

16.00-16.30      Kaffe

16.30 -17.30     Paneldiskussion  med frågemöjligheter

19.00 - Grillfest med helstekt spädgris i Naumsstugan. Då folkhögskolans fasta lokaler inte kan upplåtas till festen så är vi begränsade till museistugan Naumsstugan på skolans område. Detta medför att deltagarantalet måste begränsas till 40 personer för att alla skall få sittplats inomhus. Man kan också mingla på gräsmattan där grisen kommer att finnas på sitt spett. Tidigare koncept med egna järnålderskläder sitter fortfarande bra om man har egna sådana, men någon klädpool som tidigare finns inte tillgänglig. Ju fler som är tidsenliga desto bättre men annars kom som ni är och känner det. Någon form av underhållning planeras.

På söndagen - Spontan utflykt med samåkning i egna bilar till Finnestorp med omgivningar för de som är intresserade. Utflykten kostar ingenting.

Kostnad:

Deltagaravgift inkluderande kaffe med tilltugg: 180

Lunch: 75

Grillfest: 180 inkl. lättöl eller vatten. (Önskas mer smakrika drycker rekommenderas du att själv medföra lämplig vara i din näverkont eller skinnlägel. En viss markservice kommer att finnas.)

Anmälan sker genom att sätta in respektive avgift på plusgirokonto 13 92 20 - 8, Historieforum Västra Götaland. Specificera på talongen separat varje enskild post , alltså  Deltagaravgift, Lunch, Middag. Glöm inte att ange ditt namn, adress, telefonnummer och gärna email.

Inkvartering: 1 juni öppnas STF vandrarhem på Folkhögskolan, 0512-579 92.

Glöm inte att deltagarantalet på grillfesten är begränsat. Platserna fördelas till de först anmälda. De som redan anmält sig till den tidigare festen är garanterade plats. Vi rekommenderar att du kontaktar Lennart Axelsson per telefon 0503-129 20 för att kolla om det finns platser kvar men avgiften måste ändå sättas in för att du skall vara anmäld. De som betalat för mycket i förväg och som vi inte haft kontonummer till  för återbetalning  får tillbaka pengar på plats.

Sista anmälningsdag 27 maj

Har du frågor om kostnaderna- kontakta Lennart Axelsson 0503-129 20 eller lennart.axelsson@historieforum.se.

Allmänna frågor: Ingemar Nordgren 0510-541851, ingemar@nordgren.se eller Tim Schröder-Olsson  0709-285228,  Tim.Olssonfernlof@comhem.se.

Hej Finnestorpsvänner!

I det här inlägget kommer jag att översiktligt behandla de omstridda goterna, som, vilket vissa fynd indikerar, faktiskt kan ha lämnat sina spår  även i Finnestorp. Några utförliga hänvisningar och referenser ger jag bara i undantagsfall då en blogg ju inte skall vara en vetenskaplig avhandling utan istället vara lätt att läsa. I samband med symposiet kommer jag försöka att vara litet mer vetenskaplig och ha en tydligare disposition.

Goterna nämns först av Strabo Strabo som skriver om Boutones som anges som lydande under Marbod.  (Strabo, Geogr.  IV, 1, 3).  Zeuss föreslog läsningen  *Goutones (Zeuss 1837, s. 134).  Denna läsning har sedan blivit allmänt accepterad.  Avsnittet om goterna är skrivet efter Germanicus seger år 16 CE men före Marbods fördrivning, då denna ej nämns.

En omstridd  passage finns hos Plinius, 79 CE, med hänvisning till en skrift av Pytheas, som skulle nämna goterna på kontinenten redan o. 330 BCE. (Hist, Nat.  XXXVII:35) Många godtar uppgiften medan t.ex. Rolf Hachmann  menar att stycket manipulerats senare och att uppgiften inte finns i originaltexten. Plinius anger ganska vaga geografiska bestämningar i östra delen av Mellaneuropa.

Tacitus, 98 CE,  nämner goterna som Gotones och som bundsförvanter till Catualda i Markomanniska krigen. Om deras bosättningar anger han: ’Trans Lugio Gotones regnantur,  . . .  Protinus deinde ab Oceano Rugii et Lemovii,  . .  ’( Germania 44) De bor alltså enligt honom nord eller nordost om lugierna och längre in i landet än rugier, lemovier, aestier och sithoner som han uttryckligen anger som boende vid havet. I nära anslutning till lugierna fanns Helvecones, som sågs som en del av lugierna (som senare blir vandalerna).  Dessa Helvecones kallas av Ptolemaios för Ailouaiones. Det handlar alltså om området kring floden Weichsels nedre del och dess utlopp i Östersjön.  Han nämner inte floden men ser en gräns mellan germanerna, som han räknar till sueberna, i öst och sarmaterna i det område han kallar Sarmatien.(Germania, 46).

Ptolemaios nämner c:a 150 Gudones men inte helt på samma plats som Tacitus. På bortsidan Weichsel anger han Ouenedichos Kolpos och söder om dessa, vid Weichsel, Gudones.  Vid kusten nämns Seidinoi(sithoner), Rougichleioi (rugier), Ouenedai (veneder), Ailouaiones och Bourgountes (burgunder) Längre in i landet vid Weichsels västsida och dess övre lopp nämns Lougoi (lugier).  Ptolemaios nämner även Goutai, som också lästs Guti, (gutar, götar) som boende på den skandinaviska (halv)ön (Ptolemaios II, 11.  16).

Utifrån dessa omnämnande kan konstateras att goterna nämns på olika platser över hela Weichseldeltat varför man kan förutsätta att de var spridda över hela området med ett antal bosättningar.

Enligt Jordanes Getica, en kompilation av Cassiodorus stora goterhistoria i 12 band som nu är försvunnen, utvandrade goterna från Skandinavien. Detta har på under särskilt 1900-talet starkt ifrågasatts av i synnerhet svenska forskare men även av ett antal internationella. Trots detta finns det emellertid starka indikationer på ett fortsatt samband mellan goterna och Skandinavien. Jag tror mig ha identifierat den omstridde Ablabius, Cassiodorus källa till utvandringsberättelsen, och stämmer detta så ökar berättelsens trovärdighet betydligt.

Rolf Hachmann (Hachmann 1970) anser att götarna/gauterna är goter. Prof. Thorsten Andersson har skrivit en artikel Götar, goter, gutar i Namn och Bygd nr 1, 1998. Han refererar till dessa stammar som gotonordiska.  (Th.  Andersson 1998:15 f. , 21)

A people referred to as *gautoz/*gutaniz, inhabiting the region in and around the southern Baltic Sea, appear to have been the ancestors of the Scandinavian *gautoz 'Geats' and *gutaniz 'Gotlanders' and the East Germanic tribe of the *gutaniz 'Goths'.  (Th.Andersson 1998)

Goternas äldsta hemvist är visserligen omdiskuterat, men åtminstone alltsedan de första omnämnandena vid tiden för Kr.  f.  bör de ha bott söder om Östersjön.  De tre folkstammarna götar, goter och gutar har alltså, så långt vi kan följa dem tillbaka, varit bosatta kring och i södra Östersjön, varvid havet får antas ha spelat en förenande roll.  (Andersson 1996a: 35 f.  med hänv.)

Enighet råder idag om att alla tre stambeteckningarna på ett eller annat sätt hör ihop med verbet gjuta, fsv.  giuta, fvn.  gjota, varvid götar är bildat till det avljudsstadium som föreligger i preteritum singularis, fvn.  gaut, fsv.  gøt, och goter och gutar till det avljudsstadium som föreligger i preteritum pluralis, fvn.  och fsv.  gutum (Andersson 1996a : 45).  ” (Th Andersson 1998: 5 f.  )

Docent Anders Kaliff påvisade i sin bok Gothic Connections (Kaliff 2001) att arkeologiska fynd från östra Sverige indikerar nära kontakter med de baltiska kustområdena på kontinenten och längre bort i sydöstlig riktning. Han har visat att detta antyds i material redan från bronsålder. Det finns fortlöpande indikationer på nära kontakter  mellan östra Sverige, Balticum och Polen. Keramik, gravar och huskonstruktioner pekar  i riktning mot kontakter med  den lusatiska kulturen men också längre. Han antar någon form av allianssystem mellan hövdingar i olika områden under förromersk och romersk järnålder som uppehåller handelsvägar över Östersjön mellan Skandinavien och området kring Weichselmynningen. Han stödjer sig bl.a. på likheter i gravkonstruktioner. Han avvisar emellertid en massemigration och medger att Wielbark-kulturen huvudsakligen härstammar från tidigare lokala kulturer, men han ser fortfarande gamla och bestående kontakter och influenser som går i båda riktningarna mellan områdena, och som startar redan i den lusatiska kulturen mellan grupper av hövdingar som blir mer och mer närstående varandra. Detta kan slutligen, menar han, resultera i likheter i den materiella kulturen, begravningsseder och språk. Följaktligen menar han att Jordanes historia mycket väl kan vara baserad på en äkta muntlig tradition av något slag.

I en nätintervju kommenterar Kaliff om sitt verk: ”Jag skulle förutspå att det som i artikeln hänvisas till som konsensusforskning (en skepsis mot ett samband mellan goterna och Skandinavien) snart anses som obsolet forskning."

(http://goterminnen.blogspot.com/2009/03/anders-kaliff-och-goterna.html)

Det finns tre möjliga sätt att  betrakta den gotiska etniciteten. Man kan utgå från en biologisk genetisk definition och i så fall kan man konstatera att det föreligger direkta skillnader mellan majoriteten i den s.k. Wielbarkkulturen i Weichseldeltat vad gäller t.ex. skallbenstjocklek i många gravar (cf. Kmiezinski, Studia Gotica, 1970) varför man i detta hänseende kan betrakta de flesta Weichselgoterna som ursprungliga och framsprungna ur de tidigare kulturerna i området. Det finns dock inom arkeologin också gott om Skandinaviska inslag.

Man kan utgå från språket. Östgermanskan, vartill gotiskan hör, antas ha utskiljt sig från samgermanskan redan under 4-300 –talet BCE och därför kan vi inte belägga vad man talade för dialekt i Norden vid den antagna utvandringen o. CE. Enligt Ernst Schwarz kan man postulera ett gotonordiskt blandspråk omkring Östersjön. Många, bl.a. Wessén, anser att nordgermanska och gotiska/östgermanska är närmast släkt med varandra medan andra hävdar att nordgermanskan utvecklats ur västgermanska , t.ex. Hans Frede Nielsen.

En tredje möjlighet är att utgå från kulten – folkens religiösa härstamning. Här hävdar jag att alla folk som hävdar härstamning från sin gudomlige förfader Gaut/Geat och har folknamn efter detta, teofora namn, måste betraktas som goter. Alltså gautar/götar, gutar, jutar/Ýtas, Gudones/Gothones, Goutai. Språkligt sett betyder de samma sak – de utgjutna, människorna. Detta  innefattar även de tidiga jutiska/angliska nybyggare som rörde sig mot England på 400-talet då Getica nämner goterna i Britannien – dock avser han inte England utan uppenbarligen nuvarande Bretagne, eng. Brittanny, som var uppmarschområde. De ingick alltså i ett stort ”kultförbund” som inte var politiskt organiserat men som hölls ihop av deras gemensamma härstamning – de kände sig naturligt besläktade med varandra. Vi kan alltså räkna med ett stort antal gotiska folk varav en del från Skandinavien.

Goterna spred sig från Weichselområdet under 200-talet ned till de ukrainska slätterna – det  pontiska bäckenet i anslutning till Svarta havet, och splittrades senare i två grenar – ostrogoter som befolkade nuvarande Ukraina och floddalarna längs de stora ryska floderna – den arkeologiska Chernachov-kulturen – och Vesi-Tervingi som bosatte sig i Trajanus Dacia, nuv. Rumänien. Detta område benämns arkeologiskt Sintana de Mûres-kulturen.

Efter de två första grupperna av goter flyttar även en tredje grupp  ned till samma områden. De kallas  gepider och anses också som ett gotiskt folk. De bildar i sinom tid  ett eget rike.

En annan grupp utgör de så kallade  Krimgoterna som bosätter sig permanent på och omkring Krimhalvön och de antar tidigt den grekisk katolska tron. De deltar inte i de kommande gotiska krigen och migrationerna.

Då hunnerna dyker upp tvingas ostrogoterna till underkastelse och deras konung blir lydkonung under den hunniske konungen. De deltar därefter aktivt på hunnernas sida i deras erövringar och plundringar och utvecklas till fullfjädrade beridna krigare från att ursprungligen ha kämpat huvudsakligen till fots. De antar dock aldrig ett nomadiskt levnadssätt utan jordbruk och boskapsskötsel är huvudnäringen. Vesigoterna i  Gutþiuða, Dacien, får i stället lov av kejsar Valens att korsa den romerska gränsen, limes, mot att de antar den arianska kristendomen. De har tidigare militärt ställt upp med hjälpstyrkor till romarna och de hade med tiden blivit beroende av romersk import av både livsmedel och andra produkter. 376 korsade de flesta av dem limes och blev utlovade ett bra underhåll av romarna i utbyte mot deras tjänster. Verkligheten var dock att de nästan svalt ihjäl då ingen hjälp kom, vilket ledde till ett slag vid Nicopolis mellan goter och romare där kejsar Valens stupade. Detta ledde till en viss förbättring för  goterna men för att sysselsätta dem så fick den gotiska hären i uppdrag att övervaka ordningen i Grekland och till magister militum för hären utsågs senare en viss Alarik som tog konungsnamn, reiks. Då försörjningen (plundringen) i Grekland sågs som  väl mager förde Alarik sitt folk, som nu kallades visigoter, till Italien att söka en bättre försörjning. I sammanhanget intog han även Rom 410 och fick en rejäl lösen. Efter hans död något senare fortsatte visigoterna under Eurich till  trakten kring Toulose och bildade ett rike där 418. Efter att frankerna besegrat goterna så upprättades ett nytt visigotiskt rike i Spanien vilket varade till 711.

Ostrogoterna höll kvar alliansen med hunnerna fram till slaget vid Nedao 454  då gepiderna under kung Ardarik med hjälp av flera germanstammar, även en del ostrogoter under Theodemir, besegrade Attilas söner. Många av dem var då arianskt kristna och en del  av dem hade redan bra kontakter med romarna. Nu medger romarna att även ostrogoterna får flytta in på romerskt område och man utnyttjar dem som hjälpstyrkor. Teoderik den store, som är uppfostrad som kunglig gisslan i Konstantinopel, ärver kungavärdigheten och som magister militum skickas han med sin  här till Ravenna att avsätta herulgardets ledare, den skiriske Odovakar, som  476 har avsatt den västromerske barnkejsaren Romulus och utropat sig till konung över Italien. 493 belägrar han Ravenna, den dåvarande kejsarstaden,  dödar Odovakar och utropar sig själv till konung över Italien. Detta rike varar till in på 550-talet. Det avgörande nederlaget för  den dåvarande konungen Totila mot Justinianus styrkor sker vid Busta Gallorum 554. Teoderik själv dog redan 526 men hans rykte spred sig över hela den germanska världen och förvisso även till Västergötland. Vi har i Finnestorp klara indikationer på kontakter med Teoderiks rike, och fyndmaterialet  i både Finnestorp och Vennebo pekar också i riktning mot ostrogotiska och hunniska krigare. I Sparlösa finns ett  mycket påtagligt bevis för influens från Teoderik och Ravenna i form av Sparlösastenen. Den är bildmässigt  i sin helhet ett minnesmärke över Teoderik. Jag har utrett detta överskådligt i en artikel i HistorieForum-tidskrift för historisk debatt, nr.2, Källby 2009 och mer fylligt i en artikel i den arkeologiska tidskriften Pyrenae 40-2, Barcelonas universitet, arkeologiska inst., Barcelona 2010.

Herulerne/Eruli opstod sandsynligvis som et blandingsfolk af østgermanere og sarmater ved Sortehavet, hvor de første gang omtales i 267 e.Kr.. Her hærgede de som vikinger i det Ægæiske Hav sammen med østgoterne, som kom til at præge deres stil og sprog. Det er antageligt en misforståelse, når herulerne er blevet knyttet til Sjælland/Skåne i århundrederne efter Kristi fødsel. Eneste kilde hertil var Jordanes’ indskudte sætning i Getica om, at de blev fordrevet af danerne, men moderne sprogforskere ser dette som en kommentar fra Jordanes’ egen tid i 500-tallet.

I 286 e.Kr. hører man første gang om en gruppe hærgende herulere, som syntes at bo i marskegnene nord for sakserne ved Elben, hvor haruderne tidligere havde holdt til. Forbindelsen mellem folkegrupperne vil forblive gisninger, men behøver blot at være et fælles dynasti. Det var disse vestherulere, der frem til medio 400-tallet optrådte som romerske lejesoldater. De opererede primært i England, hvortil hovedparten antageligt drog med angelsakserne, da de blev arbejdsløse ved romernes tilbagetrækning. Det sidste, vi hører om dem, er deres vikingeagtige plyndringer i Gallien og Spanien.

Østherulerne fulgte hunnerne på togtet gennem Europa 375-454, hvor de efter et opgør, som sendte Attilas sønner retur til Sortehavet, etablerede et kongerige i Mähren. Kun få østgotere deltog i opgøret. Østgoterne slog sig i stedet ned på romersk side af Donau, hvor de i 50 år var på krigsfod med deres tidligere fæller fra hunnertogtet. Som lejesoldater udgjorde herulerne en væsentlig støtte til den germanske garderofficer, Odoaker, da han afsatte den sidste vestromerske kejser og lod sig udråbe som konge af Italien. Eventyret ophørte i 493, da den kristne østgotiske konge, Theodorik, myrdede Odoaker under en fredsmiddag efter flere års belejring af Odoaker i Ravenna. Byen omtales i det oldengelske Deor som ”Märingernes borg”, hvilket logisk må tolkes som ”Herulernes Borg”, idet Odoaker bl.a. blev kaldt ”Rex Herulicus” – og herulerne netop boede i Mähren ved Tacitus’ Mar-flod.

Ifølge historikeren Procopius blev herulerne i denne periode ”deres naboer overlegne i styrke og antal”, hvilket de benyttede til at plyndre og tvangsskatte alt og alle. Deres konge, Rodulf, blev Theodoriks våbensøn, da de faldt til ro og nøjedes med at opkræve traktatsmæssige ”beskyttelsespenge”, men Procopius fortæller, hvordan Rodulf i 509 provokedes til at bryde alle aftale med longobarderne. Trods gudernes advarsler angreb han dem i blind tillid til sin styrke. Resulatet blev et sønderknusende nederlag, hvor Rodulf selv faldt – en episode, som antageligt udgør Gåde 2 på Rökstenen, og en nøgle til tolkningen.

Procopius fortæller, at nogle af herulerne flakkede rundt ved Donau, mens ”resten anført af mange af kongeligt blod” drog til den Skandinaviske Halvø, hvor de blev boende. De omflakkende herulere fik i 512 østromersk asyl ved Singidunum (Beograd), hvor Justinian senere gjorde dem til en af sine stærkeste lejesoldatenheder - mod at de lod sig tvangskristne. Som juridisk sekretær for Justinians øverste hærfører, Bellisarius, havde Procopius nær forbindelse med de herulske officerer. Vi skal især hæfte os ved beretningen om de herulske udsendinge, som i 548 blev sendt til Norden for at hente en ny konge til de illyriske herulere. De kom tilbage med Datius, Aordus (Hord) og 200 unge krigere, som blev Procopius’ direkte kilde til herulerne i Norden (han henviste bl.a. til øjenvidner). Datius forskød Justinians herulske kandidat, Suartuas, som i stedet blev kommandant i Konstantinopel. Få år senere blev Datius dog jaget over Donau til gepiderne. Det er ganske tydeligt ud fra Procopius mange skældsord, at de ”rapfodede og letbevæbnede” herulere med de mange guder ikke kunne indrette sig efter den kristne religion - hvilket antageligt fik kongeslægten til at rejse mod nord. I 567 udryddede romere og avarer Dacias gepider og heruler for stedse. Tilbage uden for Skandinavien var der nu små herulske dynastier i Bayeren, Lombardiet og måske i England.

Skandinaviske forbindelser

De tidligste forbindelser mellem Norden og hunnernes følge mødes arkæologisk i første halvdel af 400-tallet i Sösdala/Fultofta i form af hesteudrustning i såkaldt Sösdala-stil. Der er tale om ritualer, som kendes fra ungarsk område, hvor de tilskrives hunnerne – de skyldes næppe nordiske lejesoldater, som i en periode havde været sydpå. Ryttergrupper fra det hunniske togt har antageligt fulgt handelsruten mod nord – hvilket harmonerer med krigsbytteofrene i Finnestorp og Vännebo, hvor nogle af rytterne øjensynligt har mødt deres endeligt, da de forsøgte at trænge ind i Västergötland.

Ifølge Julius Honorius sad herulerne allerede fra først i 400-tallet på den gamle Bärnstens-rute, som fra Aquileja/Carnuntum gik gennem den Mähriske Port i Karpaterne til Oder- og Vistula-floderne, som førte op til Østersøen. Handelsruten førte bl.a. op til det unavngivne folk hos Jordanes, som bragte samernes berømte skind til det romerske marked. Der er da også en klar arkæologisk forbindelse mellem Högom og de hunnisk-/østgermanske rytternomader i 400-tallets anden halvdel – spor som også mødes i Finnestorp, på Gotland og den norske vestkyst. Ruterne gik langs kysterne og ved Högom også over Kjølen. Det var både et handelsnetværk og en rute for lejesoldater, som bragte store mængder af guld til Norden. Arkæologien røber ikke ejernes etnicitetet, men der ses en klar kontakt mellem nordboer og østgermanere på et tidspunkt, hvor hunnerne var væk, og hvor det fjendtlige østgotiske dynasti antageligt var afskåret fra handelsruten gennem Mähren. Herulerne var halvnomadiske krigere, som notorisk plyndrede og beskattede deres naboer – de drev ikke agerbrug, men havde måske lidt kvæg. De forbipasserende på handelsruten har været en vigtig indkomstkilde for dem, og de har været velorienterede om Norden – uanset hvor ofte de selv rejste op ad ruten.

Da de blev fordrevet fra deres indkomstkilder i 509, var det derfor helt naturligt for kongeslægten at følge handelsnetværket mod nord. På grund af fremtrængende slaver valgte de en vestlig rute til de allierede varnere, som har kunnet fragte dem over Østersøen forbi danerne til den Skandinaviske Halvø, hvor de slog sig ned.

Den historiske konklusion, at den herulske kongeslægt og deres følge bosatte sig på den skandinaviske halvø og blev boende der, er der næppe grundlag for at anfægte. Nordisk arkæologi’s opgave er ikke mere at diskutere om herulerne slog sig ned på den Skandinaviske Halvø, men hvor? Det stærke og trænede lejesoldatfolk har ikke kunnet undgå synligt at påvirke forholdene i Norden.

Til venstre genstande fra den herulske fyrstegrav i Blucina, Mähren, svarende til frankerkongen Childeric’s grav fra 482. Sværdknoppen på guldgrebs-sværdet er i skandinavisk Stil I som sværdknopperne i Snartemo, Sjörup, Grimeton og Finnestorp (til højre, Foto: Tim Schröder) (Kilde: Menghin: Das Schwert).

De nordiske hypoteser – Åke Hyenstrands spørgsmål

Kombinerer man Jordanes og Procopius synes herulerne først at have bosat sig mellem daner og göter - f.eks. i Blekinge/Värend, som også traditionen har udpeget. Her forsøgte de muligvis at plyndre eller besejre daner og göter, hvilket kan være baggrunden for fund i Sjörup-stil i Finnestorp. Derefter gik danerne øjensynligt sammen om at drive dem yderligere mod nord, hvor den illyriske delegation mødte dem i 548.

I 1996 stillede Åke Hyenstrand 5 spørgsmål om herulerne, som kan sammenfatte de nordiske hypoteser: Hvilken forbindelse er der mellem herulerne og svear, guden Erik, jarler, bådgrave og runer? Der ses ikke publiceret besvarelser, men jeg har besvaret spørgsmålene i min webartikel om herulerne, som kort skal refereres her.

De første runers udbredelse tyder ikke på, at de er opfundet af herulerne, men herulerne synes at have været brugere og spredere af runerne. ”Ek ErilaR”-indskrifterne er omdiskuterede, men sammenhængen kan ikke afvises med sproglige udviklingsregler, og 800-tallets Herilungoburg i deres gamle kongerige ved Donau kan være ”the missing link”. Spredningen og dateringen af disse indskrifter peger på arbejdsløse vestherulere som lejesoldatofficerer og militære rådgivere i de opvoksende nordiske kongeriger – altså jarler.

Senere ankom herulerne fra Mähren, som skulle finde en indkomstkilde, de kunne udnytte. Det mest sandsynlige er, at deres mål har været et knudepunkt i handelsnetværket, som den position, de var blevet bortjaget fra i Mähren. De norske samfund var for små og isolerede til formålet, og folkene på landbrugssletterne i Götalandene var vant til at forsvare sig selv, som Jordanes beskrev – og som herulerne måske selv havde oplevet. For disse steder gælder også, at deres ekspansion allerede lå i 400-tallet. Danerne i Skåne kan udelukkes, og øerne passede næppe det østherulske rytterfolk. Valget måtte nødvendigvis falde på Mälardalen, som lå på handelsruten fra Högom, og hvortil jernudvindingen i Bergslagen netop var begyndt at bringe rigdom. Her finder vi i rigt mål indkomstkilde og ekspansion, og i Vendel ved Ottarshög flyttede fællerne fra Högom muligvis også til.

Netop i Uppland finder vi de mest oplagte spor, herunder i Uppsala’s østhøj et øskenspejl og en sminkepalet – almindelige brugsgenstande i bæltet hos ridende kvinder blandt hunnerne og deres følge. I den første Vendel-bådgrav (XIV) finder vi bl.a. en af Vendelstilens skjoldbuler identisk med en skjoldbule i Datius’ sandsynlige tilflugtssted hos gepiderne, som gjorde år 567 til grundlaget for Birgit Arrhenius’ datering af bådgraven. Hjelmene er nordiske, men bærer præg af veneration for en fortid som romerske lejesoldater. I det hele taget bærer Uppsala-højenes fragmenterede rester et meget internationalt præg - ligesom herulerne - og Birgit Arrhenius har peget på, at den tidlige Vendelstil havde et klart østgermansk præg. Det må samlet kunne konkluderes, at Uppland rummer de nødvendige spor af en integration af et østgermansk dynasti, men dette vil ikke kunne anvendes den modsatte vej som et bevis.

Bådgravenes indhold minder generelt om de centraleuropæiske fyrstegraves, men båden er nordisk, og den østgermanske forbindelse drejede mod sydvest til frankernes tyske nabofolk efter østromernes udryddelse af østgermanerne i 567. Bådgravene var således en blandingsskik, hvor en jarleklasse skilte sig ud fra den generelle brandgravsskik.

Runestenen i Rök er antageligt et levn fra en af disse märinger - en efterkommer af Rodulf 9 generationer senere, hvor slægten var spredt – som teksten i Sparlösa kan antyde.

Hyenstrands henvisning til guden Eriks navn som herulsk kan ikke anvendes, da Erik var et alment germansk kongenavn. Guden Erik var imidlertid et eksempel på en forfædredyrkelse, som også herulerne syntes at bruge. Goternes halvguder blandt forfædrene kaldtes ”ansis”, som i Norden svarer til runen ”AnsuZ” (gud) og ”aser”. Der er imidlertid tale om alment germanske skikke omkring krigeraristokratiet, hvor guderne placeredes forrest i slægtsrækken for at dokumentere slægtens berettigelse som kongeligt dynasti – uanset om de var heruler.

I forlængelse heraf må det fastslås, at Odin-kulten ikke kom til Norden med den herulske kongeslægt. Brakteaterne viser, at denne udvikling allerede tidligere begyndte sydvestfra, og der er heller ikke noget grundlag for i den anledning at kæde den sammen med vestherulerne – men de menneskeofrende herulske hedninge har naturligvis udnyttet kulten.

Ingen andre steder udviser spor, som kan pege på en herulsk bosættelse, men det udelukker naturligvis ikke, at de teoretisk kan eksistere. Samlet må besvarelsen af Hyenstrands spørgsmål derfor føre til den konklusion, at den mest sandsynlige forklaring er, at herulerne slog sig ned i Uppland og medvirkede til Vendelkulturen.

På denne baggrund vil det være en uforsvarlig tankegang helt at fornægte herulernes mulige tilstedeværelse i Uppland, indtil andet er bevist. Det vil forvrænge forskningens udgangspunkt at anskue det som en intern udvikling – hvilket antageligt var Åke Hyenstrands anledning til at stille spørgsmålene.

Herulernes ankomst skete i så fald næppe ved en fordrivelse af svearne, men ved at lade sig integrere som minoritet – en succes, som de selv havde oplevet Odoaker og Theodorik gennemføre i Italien få årtier forinden. Det kan stå åbent, om de selv blev konger eller blot dannede en ny jarlestruktur – måske sikret ved ægteskab. Måske blev de endda inviteret som lejesoldater, ligesom de første angelsaksere (og vestherulere?) 60 år forinden i England. Historien er rig på fortilfælde, som også afspejles i Ynglingesaga.

Uanset hvor i Norden de slog sig ned, må herulerne have været en vigtig katalysator i den proces, som bl.a. førte til Vendelkulturen – men overordnet var udviklingen dog afledt af krigeraristokratiets behov for at etablere sig i større kongeriger.

Referencer og kort: Der henvises til websiden www.gedevasen.dk/heruler.html

8/12 2009, Troels Brandt